Mer kommunikation

Gårdagens upplevelser fick mig att fundera.

Först en episod 1963.
Vi var i Frankrike och där kunde människor bara franska. Det kanske är annorlunda nu? Min pappa gick in i en affär och så "Hej på er kärringar" med vänlig röst och ett stort leende. Jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt men kvinnorna i affären var alldeles förtjusta. Vilken service han fick!

Carina pratade om hur vi påverkar den vi talar med. 55% är utseendet, 38% hur man låter och bara 7% vad vi säger och det blir ju tydligt när jag tänker på vad pappa gjorde.
Kroppsspråket är viktigt! Inte minst för att lura sin egen hjärna att man mår bättre än man gör och på det sättet få andra människor att lyssna.

Hos läkare borde det vara så att om man visar hur sjuk man känner sig så skulle de lyssna, men det är tvärt om. Har man kraft så lyssnar de bättre och gör mer - motsägelsefullt, men sant. Det stämmer så länge man orkar prata, sen blir det annorlunda. Det blev tydligt den gången jag hade njurbäckeninflammation. Så länge jag bara sa att jag mådde dåligt så togs jag inte på allvar, men när febern steg över 40 och jag inte orkade prata. Då lyssnade de.
Det är spännande med kommunikation

Andra tankar som dök upp var att min pappa måste ha älskat att synas, det var ju inte bara den gången han ställde sig i centrum. Jag vet att många uppfattade honom som ganska grå bredvid mamma, men det kanske fanns de som uppskattade hans humor. Så sorgligt att jag aldrig fick lära känna den sidan av honom.
Som barn gillar man ju inte när föräldrarna syns så mycket, eller?