Medveten städning

Idag fick jag äntligen socklarna i hallen fastsatta. Jätteskönt, men det blev dammigt och skräpigt och det var tvunget att ta fram dammsugaren.

Eftersom jag läser om medveten närvaro och acceptans så bestämde jag mig att städa medvetet. Jag tog det lugnt, tittade på allt jag gjorde och det fick ta tid.
Jag dammade elementen, bokhyllan och böckerna och dammsög hela soffan. Jag gjorde rent i skåpet under diskbänken och torkade av köksskåpen. Saker som jag verkligen inte gör varje vecka även om jag kanske borde(?).
Det tog kanske lite mer tid än det brukar ta men det kändes inte ett dugg besvärligt. Det var t.o.m. roligt, och det blev fint.

I morgon ska jag tvätta; men då behöver jag bara stoppa in och sätta på maskinen. Jag kanske kan hänga tvätten på ett nytt sätt!

Nästan vår?

Det finns inte några blåsippor vid torpet ännu. Jag var där igår helt övertygad om att det skulle finnas åtminstone någon liten knopp. Jag letade t.o.m. vid bladroten men inga små blå knoppar. Däremot fanns det massor av snödroppar.
Det blåste rejält och var inte alls så skönt som jag trodde, men det gick bra att sitta på verandan och äta en apelsin.

Än så länge är det bara februari! Det glömmer jag när solen skiner och snön lyser med sin frånvaro.

Det var i alla fall trevligt med en liten utflykt och en påminnelse om vad som väntar.

-2 eller +2

Idag var det vinter.
Det blåste, snöade lite och var -2 grader. Jag var ute på min dagliga promenad och det kändes verkligen som vinter. Lite vitt är det fortfarande på marken och jag kan höra att det blåser.
Här om dagen kändes det som vår när termometern visade på plus. Jag tänkte på en gång på blåsippor och tittade efter knoppar på buskar och trän. Idag drog jag ner mössan och virade halsduken flera varv om halsen.
Tänk att 4 grader och lite blåst gör sådan skillnad.

Svårt - men nödvändigt

Det är svårt att ta sig ur sängen och ännu svårare att sätta igång med trampningen.
Hur kan någon tro att det är lätt för mig bara för att jag låter positiv.
Jag måste låta positiv för att lura mig själv.
Jag vet ju att det är BRA!
Jag vet att det är nödvändigt om jag ska må bra resten av mitt liv.
Jag vet att det är skönt efteråt.
Jag vet att jag känner mig nöjd med mig själv.
Men - det är förfärligt svårt och om jag visste att det fanns en lättare väg skulle jag genast ta den.

Hembakt bröd

Det var det godaste och kanske det nyttigast brödet jag någonsin bakat.

En surdeg av grovt rågmjöl, jäst och vatten som jag nästa dag blandade med rågflingor, krossad råg, överbliven havregrynsgröt, torkad frukt, nötter, lite salt, vatten, mera rågmjöl och till slut dinkelmjöl i stället för vete. Jag glömde oljan! Degen fick jäsa nästan en timme i bunken. Den var ganska lös när jag delade upp den i tre limpor som fick jäsa ca 45 minuter till på plåten. Limporna blev inte särskilt höga - men breda.
Efter ungefär 45 minuter i 200 grader fick de ligga inlindade i handdukar. Den första smörgåsen tog jag medan brödet fortfarande var ljummet, med bregott och ost. OOOH så god den var!
I morse åt jag frukost i sängen med två skivor av mitt bröd och med massor av pålägg.
Det var den godaste frukosten på länge även om jag alltid tycker att frukosten är det bästa målet på dagen.
Jag var bra sugen på att ta en till, men jag var faktiskt inte ett dugg hungrig så jag avstod.

Vanor-ovanor

Det verkar som om människor tror att de ska vakna en morgon och plötsligt vara sugna på att börja träna, eller vakna och tro att det ska vara lätt att äta "förståndigt".
Så enkelt är det inte! I alla fall inte för mig.
Först tog jag beslutet. Sen satte jag igång.
Sen gäller det att ta det beslutet varje dag ända till det blir en vana.
Undrar hur lång tid det tar?
Börjar man äta godis går det fort att få en vana, men tvärtom!?

I morgon bitti är det i alla fall min vilomorgon. Jag ska ligga länge och äta frukost i sängen. Mitt frukostbröd ligger nybakt och doftar under en handduk i köket.

Omvägar

Nu har jag använt stegräknare ett tag och har upptäkt en liten rolig sak med den. Jag tar omvägar!
Det naturliga när man ska gå någonstans är att man går den närmaste vägen och det har jag nog alltid gjort, men inte nu.
Idag gick jag runt sjukhuset innan jag gick in genom entren. På hemvägen tog jag vägen runt Nordrona. Igår gick jag genom Socitetsparken för att komma till sjukgymnasten. Jag genar inte någonstans eftersom jag vill ha så många steg som möjligt.
Undrar om en stegräknare har den effekten på alla?
Det blir i alla fall många steg och det mår jag bra av.

Fettisdag

Idag "måste" man äta semlor. Jag var hos frisören och där pratades det om semlor. Tidningarna är fulla av dem och det testas vilka som är de bästa. Det finns olika sorter och olika storlekar. Dessutom finns de från jul till påsk och nu läste jag att de kanske ska säljas hela året. Behöver vi det?
Jag har inte bestämt mig än - ska jag eller inte? De är ju inte särskilt nyttiga och de passar inte in i min nya livsstil, men man behöver ju inte avstå från allt. Dessutom tycker jag att det är roligt med traditioner.
När jag var liten så bakade mamma alltid släta kardemummabullar och så fyllde hon dem till semlor. Vi åt dem på fettisdagen och någon gång till. Vi fick en var och de var verkligen inte så stora som dagens köpesemlor. Jag kan inte minnas att köpesemlorna var särskilt stora de heller.
Vi åt dem i djup tallrik med varm mjölk. Oh, så gott det var! Ibland hände det att vi fick en extra bulle men utan grädde och mandelmassa. Vi skar en grop i den och fyllde med socker. Sen på med den varma mjölken. Jag älskade när bullen blev lite mjuk av mjölken och sockret blandade sig med mjölken. Den var nästan lika god som den riktiga semlan.
Köper jag en idag så blir det utan mjölk.

Teater

Tre Kronor på Dramaten var väl så där. Jag har sett bättre och jag vet inte om jag gillar att man gör Strindbergs pjäser alltför moderna, men det kanske Strindberg skulle ha gillat, vem vet?
På hemvägen funderade jag över teatrar jag sett som gjort intryck.
Den första som gjorde intryck har jag glömt vad den handlade om, men det var Jarl Kulle i huvudrollen och det måste ha varit i början av 60-talet. Han gjorde ett outplånligt intryck. Jag var helt tagen efter den kvällen.
Nästa pjäs jag minns var på Gefle statsteater och det var också huvudpersonen, Heinz Hopf, som finns kvar i minnet. Men då var det nog inte skådespelartalangen utan vi flickor tyckte att han var SÅÅ snygg! Vi hade terminsabbonemang på teatern, tre pjäser för 30 kronor! Det var jättebilligt redan då och vi gick under flera år, men jag minns nog mest umgänget med kamraterna.
Men - det är ju inte det sämsta!

Snö

Det snöar!
Det började med stora fina flingor som dalade ner. Nu är det ett vitt täcke på marken och grenarna är inte längre kala. Det är bara -1 så det lär nog inte ligga kvar i morgon, men nu är det så vackert! Jag ska ta en liten kvällspromenad innan det försvinner.